Alla ljuger och drar paralleller för att komma ifrån sanningen eller fly någon gång, det är okej. Ibland är sanningen inte viktig i samanhanget eller så är det något som inte spelar roll oavsett. Men att vinkla, dra lögner och paralleller, att göra precis ALLT för att komma undan är något helt annat. Att veta att sanningen vrids när en fråga fördelas svart på vitt är som att få svaret som en käftsmäll rakt tillbaka och när ska människor förstå att sanningen alltid kommer fram? Hur kan man vilja leva ett liv baserat på lögner? Ett liv där man inte vågar dela sanningen för att man vet att det man håller inom sig skadar andra, är det sunt? Vad är det egentligen som påverkar individen att klara av det? Varför har inte alla förmågan att tänka ett steg längre? Eller två steg längre då man är i stadiet där man kan ta bestlutet är det jag gör just nu rätt och är svaret nej så lämna.
Att få ett förlåt ska vara heligt och komma inifrån. Och man ska aldrig godta det om man inte till hundra procent tror på det. Jag har extremt svårt att tro på ordet förlåt. Att ge alla en andra chans är givet men att gång på gång bli sviken och slagen i ansiktet är den värsta känslan som finns, det gör så JÄVLA ont. Egentligen vill jag bara gråta av tanken.
Vem har mage till att få en ny chans och rubba väggen man byggt upp på nytt? Att slänga bort en relation och tro att chanserna är oändligt många, NEJ.
Jag är extremt trött på käftsmällar rakt i ansiktet, vriden sanning och alla förlåt som inte betyder ett jävla skit. Varje smäll bevisar bara hur oviktig jag är för dig.
Att rubba alla väggar leder tillslut till ett ADJÖ.
