Att sätta krav och pressa sig själv till max för att nå toppen och vara bäst är det verkligen värt det? I mitt fall är det skolan som fått mig att hamna på den platsen jag är idag, under marken. Att vara den som kan prestera och få höga betyg eller du kanske är motsatsen, i detta fallet spelar det absolut ingen roll. Vi alla är
OLIKA men
BRA.
Jag tog kraven och pressen till en ny nivå, jag försvann ifrån mig själv och tappade allt, JAG BLEV SJUK.
Tre månader har passerat sen dagen då allt blev svart. Jag hade pluggat intensivt under hela första terminen i skolan och presterade bättre än någonsin. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som då. Det var bara några veckor till jullovet och vi hade endast ett prov kvar och jag ville självklart ta lov med flaggan i topp. Där började allt på riktigt. Jag pluggade mellan 9-12 timmar varje dag under 9 dagar, satt uppe hela nätterna innan jag skulle till skolan och sov knappt..
..Efter 9 dagar bestämde sig min kropp för att säga ifrån. Bland det värsta jag upplevt i mitt liv. Det sa pang och det kändes som jag gick stenhårt rakt in i en stenvägg samtidigt som jag fick en smäll på käften, det svartande för ögonen, jag började skaka och brast ut i gråt.
Jag hade nått min maxgräns av vad min kropp och mitt psyke klarar av och vägen till den glada tjejen som mår bra var lång att vandra. Men jag fick snabbt hjälp och efter många timmar i samtal fick jag gå emot mig själv och inse ett det är
''JAG'' som är viktig inget annat.
Under detta stadiet var det kämpigt. Jag kunde inte göra något
INGET ALLS. Även om jag ville försöka klarade jag inte ens av att titta ner i en bok och läsa, det var som att jag helt glömt hur man faktiskt gör. Jag har varit ifrån allt i snart 3 månader, inte för att jag inte vill utan för att jag inte kan. Jag fungerar inte som tidigare.
Kraven tog över mitt liv och det är inte förens nu jag faktiskt förstår hur långt och illa det faktiskt kan gå. Detta fanns inte i min värld tidigare, alla vet att det finns sjukdomar men att ångest kan ta över allt är svårt att inse om man inte upplevt det. Och det är precis så som jag beskrivit ovan
''DET SA PANG''.
Jag vill egentligen få fram att det finns så mycket mer än skola, krav, mål och framtid även om man kanske inte alltid inser det. Skulle aldrig sagt detta för 3 månader sedan
ALDRIG men nu förstår jag vikten i att faktiskt ta sig själv i första hand. Det är inte värt att hamna där jag är.
DU är viktigare än något annat. Man måste må bra och ha kul från start till mål för att orka och tappar man sig själv på vägen är man på fel spår och idag hamnar tyvärr för många där.
Snälla ta tag i dig själv och tänk efter, ta hand om dig själv. Något som känns långt bort kan vara närmre än du tror.
DU VILL INTE HAMNA UNDER MARKEN SÅ SNÄLLA LÅT INGET TA ÖVER DITT LIV, TA HAND OM DET OCH BEHANDLA DIG SJÄLV SNÄLLT. DU KOMMER TACKA DIG SJÄLV I FRAMTIDEN, JAG LOVAR!
