RÄDSLAN ATT FÖRLORA ELIN - 30 SEPTEMBER 2012

Idag är det ett år sedan jag låg i min säng och hade sovit bort hela dagen, 30 september 2012 EN HELT VANLIGSÖNDAG SOM SKULLE FÖRVANDLAS TILL EN MARDRÖM. Jag vaknade till ett sms från min vän Elin som frågade om vi skulle ses under veckan. Självklart ville jag det och eftersom det var tre dagar sedan vi träffades sist flöt konvensationen på bra. Efter ett tag slutade Elin svara, jag tänkte inte mer på det förutom ’’hon kanske duschar, tränar, äter eller är med något kompis’’ hon svarar säker snart. Efter en stund gick jag ner till mamma som lagade mat och precis då kom Ida innanför dörren. Vi skulle ha söndagsmys och äta tacos som vi alltid gjorde då.

Under eftermiddagen plingade det i telefonen, jag hade fått ett meddelande på Facebook från en tjej som heter Olivia ’’jag är inte hundra procent säker på att detta är sant men hörde av kompisar att Elin Göransson blivit påkörd av en bil, och eftersom ni är nära vänner tänkte jag att du kanske ville veta det’’. När jag läste detta började hela kroppen skaka jag visste inte vad jag skulle tro, läste meddelandet om och om igen och berättade för Ida och min familj som inte alls trodde på vad jag sa. För att vara helt säker smsade jag Elins dåvarande pojkvän som snabbt där på ringde upp mig. Jag kände på mig vad han skulle säga precis efter jag svarade, rösten var dämpad men ändå väntade jag på ett ’’nej det är inte hon’’. Jag väntade fel mina öron fick höra ’’det är Elin hon är på väg till Linköping med ambulans’’ det knöt sig i magen på mig och tårarna började rinna ner för mina kinder.

Jag fick panik, jag har aldrig varit så rädd. Ställde mig upp för att krama om min familj och Ida men där brast allt jag föll ner mot golvet och tårarna blev bara fler, jag fortsatte skaka och skrek i panik av att vara ovetandes av att veta om jag skulle förlora en av mina absolut bäst vänner, skulle jag någonsin få se henne igen? Jag kan inte beskriva med ord hur det kändes eller hur jag reagerade men just nu när jag sitter här och skriver detta med tårar i ögonen minns jag stunden som igår.

När allt var som jobbigast och jag knappt hörde vad jag själv tänkte kom pappa ner från övervåningen han hade varit i kontakt med Elins mamma och dem orden som sas i det samtalet vill jag bara glömma, hjärtat krossas bara jag tänker tanken. Elin hade allvarliga hjärnskador och det skulle krävas ett mirakel för att hon skulle överleva detta, det knöt sig i magen ännu en gång. När jag blivit något lugnare la jag mig i soffan och kollade på bilder från roliga tillfällen tillsammans med Elin och läste våran sms konversation. Då slog mig tanken när levererades det sista smset? När inträffade olyckan? Mitt sista sms levererades 14:58 och strax efter 15 kom larmet till sos. Det fanns bara en tanke i huvudet just då, DET ÄR MITT FEL. Hon kollade ner i mobilen och läste mitt sms i samband med att hon gick över vägen och såg inte att bilen kom. Skulle jag svarat en minut senare hade aldrig detta hänt och allt hade varit som vanligt. Vad har jag gjort? Paniken kom tillbaka, hade jag dödat min egen vän? Kvällen blev tuff men efter ett besök av Pernilla och hennes klokaord kändes allt bättre även att det bara satt i för en stund. En sömnlös natt med blicken på ljuset som lös upp tavlan med ett collage av bilder på oss två och tanken kommer något någonsin bli som vanligt? Kommer jag kunna skratta och vara glad igen?

Vardagen flöt på eller ja, jag låg i min säng och kollade i taket under två veckors tid. Min mobil plingade konstant och jag fick närmare hundra sms varje dag med fina ord från nära och kära, vänner kom hem till mig och försökte få mig på bättre humör men det var svårt, jag kunde inte släppa tanken av E en sekund. Dagarna gick och efter samtal med psykolog kände jag mig manad att ta ett nytt steg. Vi bestämde tillsammans att jag skulle gå till skolan enbart för miljöbyte jag behövde inte göra något utan bara vara där och idag är jag glad över att jag tog tag i att gå upp och gå till skolan. Varför skulle Elin vakna snabbare om jag låg hemma än om jag var i skolan? Vi hade daglig kontakt med Elins familj och det gjorde mig lugnare. Jag fick veta vad läkarna gjorde, vad hon fick för medicin, alltså vad som hände och vad hon gick igenom. Hade även telefon kontakt med Elins mamma några kvällar då och då för att lätta på alla frågetecken jag hade, minns hur mycket jag uppskattade varje samtal, varje gång släppte i alla fall en liten sten och fick mig att hoppas. HOPPET var det jag levde på. Jag bar dagligen ett halsband med bokstaven ''E'' för att alltid kämpa med och för henne.

Väntan var lång men dagen då hon rörde ett ben kom, dagen då hon rörde en arm och sen kom den 6 oktober då hon öppnade ögonen för första gången. Det var första gången jag vågade säga till mig själv att jag snart skulle få krama om henne igen. Efter fyra och en halv vecka fick Elin lämna Lindköping, hon blev flyttad till rehab i Jönköping. Det var när hon kom till rehab som jag skulle få träffa henne för första gången. Jag var så otroligt nervös. Mina föräldrar försökte förbereda mig på att hon kanske inte alls skulle vara den Elin som jag kände igen och hade lärt känna från början. Jag visste att hon hade tappat minnet på grund av sina hjärnskador, att hon i sinnet var många år yngre än i verkligheten och att hon kanske inte skulle se ut som tidigare. Men det gick inte att förbereda sig allt var så oklart. Men jag visste att oavsett om hon är förändrad kommer hon ALLTID vara samma människa för mig.

Dagen var här, jag slog in en present som jag skulle ta med mig och lämna över. En rosa mjukisdress från Victoria’s secret med änglavingar som hon tidigare visat mig att hon ville ha. Oavsett om hon skulle komma ihåg att hon önskat sig den eller inte kändes det så bra att få överlämna den. Jag åkte till sjukhuset med mamma och pappa , där möttes jag av en tjej med ett stort leende och den varma kramen som jag väntat på i över en månads tid, en obeskrivligkänsla. Den kvällen är så otroligt minnesvärd, hon var så olik sig själv men det spelade ingen roll hon var precis samma tjej, precis lika bra som innan fast annorlunda. Under fyra månaders tid var hon på rehab halva tiden heltid och halva tiden som dagpatient. Tiden kändes som en evighet som konstigt nog gick snabbt, hon kämpade på och var så otroligt duktig. Att få se än vän bli sig själv mer och mer, att kunna börja umgås och skratta tillsammans som tidigare det var så bra, helt obeskrivligt.  Inte som att börja om på nytt men en otroligt speciell period.

Nu 365 dagar senare kan jag knappt förstå vad som faktiskt hänt. Brukar försöka tänka på det som sker här och nu. Att se Elin pigg och glad, gå i skolan som vilken tjej som helst, träna och kämpa för att nå sina drömmar och mål känns så skönt i hjärtat. Jag är så lycklig att hon finns här med mig idag precis som innan, det är precis så det ska vara DU & JAG. Jag har lärt mig så otroligt mycket av detta och inser verkligen hur viktigt det är att uppskatta alla människor man har runtomkring sig, och det gör jag verkligen.

Elin, jag är så tacksam att jag har dig. Thanks for being my unbiological sister, jag älskar dig!