Att något som känns så overkligt är så verkligt. Att något som inte verkar vara så svårt är det svåraste man någonsin upplevt. När det är så många saker på en och samma gång och allt på insidan ger upp och kroppen står ensam kvar. Sak på sak, gång på gång och det tar aldrig slut. Att inte få men ha viljan där i en situation när man samtidigt står i en annan och vet att man måste och får men inte kan fastän man vill och vet att alla runt omkring än vill minst lika mycket om inte mer. Att vara medveten men ändå så omedveten. När hjärnan förstår men ändå gör något helt annat. Att inte kunna styra sitt eget tåg utan vara sista vagnen. När man verkligen vill men inte kan, JUST SÅ.